Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.
-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.
-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.
-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.
Vi fortsätter äta.
-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.
Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat.
Och om onda celler.
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage.
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom.
Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på.
Lådan med minnen.
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna.
Pojkarna spelar Minecraft
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.
Fuck cancer!