onsdag 30 december 2015

Julgranen

I vår julgran. 
Syskonen. 
Mina barn. 
Alla tre. 

Fuck cancer!



tisdag 29 december 2015

Skridskor och stubb

Fyra år sedan, kan vara på dagen fyra år sedan, om inte så plus minus några dagar. Vi åker skridskor, vi fyra och vänner. Nora är pigg och glad. Det finns ett foto på oss alla fyra, en glad familj på isen. En familj som vilken familj som helst. 

Idag gjorde vi det igen, åkte skridskor, vi fyra och vänner. Inte samma fyra och inte samma vänner. Men fyra och vänner. Det kniper till och gör ont i bröstet. Vart jag vänder mig ser jag henne. Hon är glad och fri, åker runt, runt med kompisen. Att det börjat växa i hennes huvud vet vi inget om. 

Jag hör hennes röst. 

-Hej mamma! ropar hon och vinkar. 

Efter skridskorna äter vi lunch på favoritkaféet, innan vi åker och tänder ljus på graven. Vid bordet närmast dörren sitter det ett sällskap. Med ryggen åt oss sitter det ett barn med stubb. Kort, kort stubb, jag gissar på några veckor efter sista behandling. Barnet lyfter upp sin festis, ljust rosa nagellack målat på naglarna. I övrigt går det inte att avgöra om det är en flicka eller pojke. Marcus och jag tittar på varandra, jag hinner se stråket av sorg i hans ögon innan jag tittar bort. Det hugger till och gör ont. Det skulle kunnat vara hon, samma storlek, samma ålder. 

Jag stirrar, kan inte slita blicken från sällskapet. En av dem noterar att jag tittar, jag tvingar bort blicken men sneglar dit flera gånger. Jag vill stryka handen över det lilla huvudet. Ge en klapp på kinden. Jag tänker att jag måste förklara mig. Förklara att jag vet allt om deras situation, att det är därför jag stirrar. Men jag kan inte, vill inte berätta allt jag vet. Även det som dom förhoppningsvis inte behöver få veta något om. 

Fuck cancer! 

söndag 20 december 2015

En påse hår

Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.

-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.
-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.
-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.

Vi fortsätter äta.

-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.

Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat. 
Och om onda celler. 
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage. 
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom. 

Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på. 
Lådan med minnen. 
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna. 

Pojkarna spelar Minecraft 
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.

Fuck cancer!



lördag 28 november 2015

Klumpen brister

I trapphuset möter jag två klasskompisar.
Vid affären en till.
När jag går förbi skolan ser jag att det lyser.

Den är öppen en lördagskväll.
Klasskompisarna är på väg dit.
Det ska nog bli disco.

De är stora tjejer nu.
Går i femman och ensamma i mörkret till skolan. 
Jag skulle haft en tjej som går i femman. 

Matkassarna skär in i mina händer.
Klumpen i halsen gör ont.
Jag borrar in hakan i jackan och längtar hem.

Det är inte ofta det sker.
Kan inte minnas när det hände sist.
Att klumpen brister och blir till tårar ute bland folk.

Det sker.
Tårarna rinner.

Fuck cancer!


söndag 1 november 2015

Elva år

Finaste Nora, 
för elva år sedan kom du till oss, 
förgyllde våra liv och gav oss lyckan. 

För fyra år sedan fyllde du sju år, 
fick lilla Pärlan i present 
och vi fick fira dig för sista gången. 

Jag undrar vad du hade önskat dig idag
och önskar så att jag fått tända elva ljus på din tårta 
istället för på din grav. 

Fuck cancer! 

lördag 31 oktober 2015

Älskade underbaraste Nora

Jag har jobbat mycket det sista. 
Det har varit roligt och känts okej. 
Och det har tryckt undan det svåra.

Den här som brukat vara min svåraste tid, den från diagnos till födelsedag. 
Den artonde september, ett trauma så svårt att jag inte vill minnas. 
Den förste november, en lycka så stor att den inte går att beskriva. 

Igår hände det. 
Med kraft gjorde de sig påminda, minnena som sitter i kroppen.
Likt en tsunami drog de in och svepte med mig ner i avgrunden. 

Nu känns det tomt och tungt. 
Meningslöst, kallt och mörkt. 
Tröttheten som en blöt filt. 

Älskade underbaraste finaste Nora,
jag älskar dig till månen och tillbaka,
om och om igen i all evighet.

Saknar och längtar efter dig. 

Fuck cancer!


tisdag 27 oktober 2015

Det som gör ont

Vi byter sal.
Till en som räcker till för oss alla.
Vi som ska yoga.

Framför mig går de.
En mamma och en dotter.
Dottern är kanske tretton år.

Mamman lägger armen runt dotterns axlar. 
De är nästan lika långa.
De delar vattenflaska och säger något till varandra.

Det hugger till.
Det är sådant som gör ont. 
Som påminner om det som inte blir.

Det blir ingen yoga för oss.
Ingen delad vattenflaska.
Och ingen arm runt axlarna.

Jag vänder bort blicken.
Trycker undan klumpen i halsen.
Och fokuserar på något annat. 

Fuck cancer!


lördag 24 oktober 2015

Tre ord

Ivar och jag sitter i bilen på väg hem från en vän. 
Vi åker via Nora för att tända ljus. 

-Mamma, jag har bett Salomon att inte säga tre ord, säger Ivar. 
-Vilka ord? frågar jag. 
-Nora, cancer och död. 
-Varför då?
-För att jag blir ledsen då. 
-Men han får väl säga Nora?
-Ja, men inte "vad sorgligt att Nora dog av cancer" för då blir jag ledsen. 

Fuck cancer! 

måndag 19 oktober 2015

Hjärtat

Vi ligger i sängen.

-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.

Finurligt tänkt.
Tänk om.

Fuck cancer! 

måndag 12 oktober 2015

Saknar

Älskade, underbara Nora. 
Jag saknar dig så mycket. 

Fuck cancer! 



lördag 3 oktober 2015

Matteprov

-Ivar, vilket bra resultat du fick på matteprovet, säger jag.
-Hade Nora lika bra på något matteprov? frågar Ivar.
-Nora gjorde aldrig något matteprov.
-Va, varför inte då?
-För hon började aldrig i tvåan som du. 

Fuck cancer!

söndag 27 september 2015

Jag skäms

På nyheterna om flyktingsituationen vid Ungerns stängda gräns.

"Barn kom ifrån sina föräldrar i kaoset"

Nyhetsuppläsarens ord slungas emot mig som ett knytnävsslag.
Det blir för mycket. 
För mig i mitt ombonade soffhörn.

Jag känner mig skör.
Årsdag för cancerdiagnos.
Och snart hennes födelsedag.

Barn som separeras från sina föräldrar utan att de måste.
Det borde aldrig få ske.
Aldrig någonsin.

Jag skäms.
För att jag inte orkar lyssna.
Och för att utsatta människor behandlas som djur.


Jag skäms.
Och vill bara gråta.

Fuck cancer!

fredag 25 september 2015

Vi måste våga prata om döden del 2

Ny forskning visar att barn med cancer vill veta sanningen hur svår den än är.

Jag tror också att barn vill veta. Det har jag trott länge, långt före den här forskningen presenterades. Och det är skönt med forskning. Att få veta och inte bara tro. Tio djupintervjuade barn med cancer är med i studien och slutsatsen är att de vill veta. De vill veta vad deras sjukdom innebär. De vill veta även när det handlar om det allra svåraste, döden.

Men hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet hur man ska göra det. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte tror att man kan. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet vad man tror om döden. Och hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö när man inte förstår hur man själv ska överleva det. 

Jag vet hur det är att ha ett barn som ska dö. Hur ensamt och svårt det är. Och jag vet hur det är att befinna mig i barncancervården där 20% av patienterna faktiskt dör. Där de borde vara väl rustade för att hantera döden. Men min erfarenhet är att man skyggar för den även där. Döden blir som elefanten i vardagsrummet, en elefant vi ser och känner av men inte låtsas om. Men vilken förälder tänker inte på döden när ens barn får cancer. Vilken förälder lever inte med skräcken för döden från den dag de kliver över den där tröskeln till barncancervården. 

Och hur mycket vi än skyggar för döden så försvinner den inte. Och hur mycket vi än gläds åt att 80% överlever barncancer så är det fortfarande för många som inte gör det. Och de familjerna behöver stöd. Stöd för att orka. Stöd för att kunna göra rätt. Stöd för att överleva.

Och för att kunna ge det stödet måste vi våga prata om döden. Den blir inte mer skrämmande för att vi pratar om den. Men förhoppningsvis och sannolikt mindre. Det är vad jag tror.

Fuck cancer!

lördag 19 september 2015

Noras mamma

-Minns du mig, jag är Noras mamma, säger jag. 
-Det är väl klart jag gör, jag tänker ofta på er, svarar hon. 

Det är fint. 
Att ses igen. 
Och få säga orden. 
Jag är Noras mamma. 

Fuck cancer! 

fredag 18 september 2015

Den artonde september

En årsdag.
Den som var starten på hela helvetet. 
Lördag den 18 september 2010.  

Det har gått fem år. 
Fem år sedan barncancer blev en del av vårt liv. 
Fem år sedan livet förändrades. 
Fem år sedan livet aldrig mer blev sig likt.

Fuck cancer!

Lördag den 18 september 2010

 

torsdag 27 augusti 2015

Till slut

I över tre år har den stått där.
Långt in under annan bråte.
Några gånger har jag försökt men inte lyckats.
Men nu är det gjort.

Sjukhusväskan är uppackad och tömd på sitt innehåll.
Den som alltid stod packad i hallen, färdig för akut inläggning på sjukhuset.
Som innehöll det som användes den allra sista dagen.
Då när det tog slut och blev tyst för alltid.

Nattlinnet med hjärtan på.
Uppklippt för att inte behöva krångla med henne för att få av det.
Lite godis, några glittriga pysselsaker och en nyckelring med Blixten på.
En present till lillebror.

Tandborstar, några underkläder och en tidlapp med texten Dagvården 19/3 kl 13.30.
En tid hon inte kom på.
För att det var nästan ett halvt dygn efter hon dog.
Och en bok med titeln Lilla Stjärna utan en enda läst rad.

Jag gjorde det snabbt.
Utan att tänka.
Utan att andas.
Packade upp, sorterade, slängde och la undan.

Nu är det gjort.
Nu är det en väska vilken som helst.
Det känns lätt.
Och tungt. 

Fuck cancer!





lördag 25 juli 2015

Smultronstopp

Vi bilar hemåt från en fin vecka på Österlen.
Stoppar hos Nora.
Plockar smultron, tänder ljus och rensar ogräs.

-Mamma, vi får inte äta upp alla smultron, säger Ivar.
-Varför inte? frågar jag.
-Då blir det ju inga kvar till Nora, svarar Ivar.

Så fint.
Blir varm.
Och sorgsen.

Fuck cancer! 

torsdag 18 juni 2015

Tacksamhet

Det är stressigt och jag är trött. 
In på stora varuhuset. 
Fylla varuvagnen och bocka av på listan. 

Längtar ut. 
Från måstena. 
Tänker på allt som är kvar att bockas av.   

Det är jobbigt och tungt. 
Mycket folk och kö. 
Stressen pickar.

När jag går ut genom dörren sitter hon där 
Våra ögon möts, vi ler och säger hej. 
Hon som i bästa fall firar midsommar under tak.  

Jag i det nyrenoverade sommarhuset. 
Med alla måsten avbockade. 
Bland familj, sill och jordgubbar. 

Fy fan vad bra jag har det. 
Jag känner tacksamhet. 
Tacksamhet, sorg och saknad. 

Fuck cancer! 

torsdag 11 juni 2015

I tusen bitar

Mammaansiktet sitter på. 
Jag biter ihop. 
Skolavslutning. 
En av de tyngsta dagarna. 

Barn i rader. 
Sången om blomstertid. 
Kammade hår, bara ben och nystruken bomull. 
Glädje och förväntningar. 

Jag håller emot.
Tills trycket blir för hårt. 
Som ett duralexglas går det i bitar. 
Mammaansiktet. 

Sång från ettorna, tvåorna, treorna. 
Och fyrorna. 
Små vänner som blivit stora. 
Där skulle hon stått. 

Aldrig mer. 
Tänker jag. 
Aldrig mer vill jag utsätta mig. 
Nästa år står jag över. 

Jag lappar ihop mammaansiktet. 
Och pustar ut. 
Det är ett år kvar till nästa gång. 
Minst. 

Fuck cancer! 



måndag 8 juni 2015

Vi måste våga prata om döden del 1

Jag är inbjuden av verksamhetsutvecklaren för barnmedicin på DSBUS för samtal kring den nya patientlagen och ökad delaktighet i vården. Vi är några representanter från vårdtagarsidan och några från vårdgivarsidan. Vi kommer in på ärlighet, att sjukvården ska säga som det är och inte linda in informationen och jag kan inte låta bli att kommentera.

-Sjukvården lider av beröringsskräck för döden, säger jag.
-Hur menar du? frågar flera runt bordet och lutar sig framåt.

Jag kommer av mig. Ovan vid att möta människor som är intresserade och vill veta mer. Jag stammar fram några exempel. Dagen därpå skriver jag ett mail, ber om ursäkt över min flummighet och bifogar en förtydligande text.


Vi måste våga prata om döden
Jag uttryckte igår att sjukvården har beröringsskräck för döden. Jag menar att vi alla, vår kultur, har beröringsskräck för döden. I vårt samhälle är döden liksom bortrationaliserad och pratar vi inte om den så finns den inte. Men den finns och det enda vi med säkerhet vet om livet är att vi ska dö. Min erfarenhet har gjort mig övertygad om att vi måste prata om döden och att den inte blir mer skrämmande för att vi gör det utan mindre. Och vi måste alldeles särskilt våga prata om den på en avdelning (Barncancercentrum) där ca 20% av alla patienter faktiskt dör.


Det här är en svår fråga och inget som vården själva kan lösa men det är en fråga som vården måste vara rustade för att klara av. För ett tag sedan lyssnade jag på ett reportage på P1 om hur väl förberedda sjuksköterskor kände sig inför att arbeta med döende patienter. Jag blev minst sagt chockad när jag förstod att det inte var ovanligt att de kände sig dåligt rustade och många gånger både osäkra och rädda.

Nora visste allt om sin sjukdom och att behandlingen inte fungerade. Hon visste att tumörerna inte gick att få bort men inte vad det skulle leda till dvs att hon skulle dö. Och vi saknade stöd i hur vi skulle tackla den frågan. Vi tänkte att vi inte ville ge henne information som hon inte efterfrågade men att vi skulle vara ärliga om hon frågade. Jag var fruktansvärt rädd för frågan men hon frågade aldrig. Kvar i oss bor en osäkerhet över om hon hade frågor som hon inte vågade ställa med risk att göra oss ledsna. Det finns forskning som visar att föräldrar som berättat för sitt barn att det ska dö inte ångrar det. Men föräldrar som inte berättat många gånger ångrar det. Vi vet inte om vi ångrar oss men vi lever och brottas med frågan. Och det menar jag att vården hade behövt stötta oss i.


Omhändertagandet på sjukhuset i samband med att Nora dog tycker vi var god men saknar att någon närmade sig frågan vid ett tidigare skede. Den krassa verkligheten är ju att det dör barn på avdelningen vilket påverkar såväl personal som övriga familjer men det får liksom inte synas. Någon jag pratade med hade en idé om ett litet skåp där man kan tända ett ljus när ett barn dött. Att titta i skåpet får vara upp till var och en. Men det är ett sätt att hedra den döde, dens familj och en möjlighet för övriga att få känna. Någon annan hade en idé om ett ställe på sjukhuset där man kan lägga en liten sten till minne av den som dött.

/Med vänlig hälsning Lena


Och vad vill jag ha sagt med det här?
Jo, att vi måste våga prata om döden.






söndag 31 maj 2015

Mors dag

Frukostbricka, fina hälsningar och present. 

-Tusen tack Ivar och Harry, säger jag. 
-Du glömde en, säger Ivar och pekar uppåt. 
-Åh förlåt, tusen tack Nora, säger jag. 

Fuck cancer!

onsdag 27 maj 2015

Verkligheten

Ivar har lagt sig för natten. 
I Noras rum. 
Eftet ett tag hör jag snyftningar. 

-Är du ledsen Ivar? frågar jag. 
-Ja, jag tänker på Nora, svarar Ivar. 
-Vad tänker du då?
-Att jag aldrig får träffa henne igen.

Jag vill trösta.
Hitta orden som kan lindra och ta bort.
Och göra det omöjliga möjligt.


Jag är tyst och lägger mig hos honom.
Stryker över håret, torkar bort tårar
och smeker hans mjuka kind. 

Det är första gången han gråter. 
Och sätter ord. 
På hur det är.

Jag undrar vad han har tänkt.
Om det är verkligheten som klickat in.
Först nu. 

Fuck cancer! 

måndag 25 maj 2015

Den blomstertid

Försommar.
Nygrönt, tunnare kläder och ljusa kvällar. 
Syrener och nyslaget gräs. 
Den vackraste av tider. 

Frihetskänslor och förväntningar. 
Om sol och bad. 
Smultron och sommarben. 
Glass och lata dagar. 

En tid som bytt skepnad. 
Sorg som tar i. 
Som svärtar ner och förfular. 
Och gör att jag längtar bort. 

Bort från sommarlov och skolavslutning. 
Bomullsklänningar, sandaler och nyborstat hår. 
Bort från den blomstertid som nu kommer. 

Fuck cancer!

tisdag 19 maj 2015

Oron

Pang.
Så var den här.
Oron.

Hängig kille.
Snuva och hosta.
Feber.
Frisk.
Hängig.
Snuva och hosta.
Feber.
Frisk.
Blek.
Trött.

Samtal med 1177.

-Jag tycker att du ska gå till vårdcentralen med honom, säger sjuksköterskan.

Jag vill inte gå till vårdcentralen.
Vill inte vänta på provsvar.

Tankarna flyger. 
Motas bort av rationella rösten.
Flyger tillbaka.
Motas bort.

Och landar.
Orosrösten vinner.
Leukemi.
Det kan vara leukemi.

Hur ska vi klara av det?
Hur ska vi förklara för Ivar?
Hur ska vi hantera skräcken?
Hur ska vi klara ännu en förlust?

Jag bokar en tid.
Som visar mycket vätska bakom trumhinnorna.
Rör i öronen kommer göra susen. 

Oron lättar.
För den här gången.

Fuck cancer!

söndag 17 maj 2015

Levande död

Trött.
Förlamande trött.
Hittar ingen energi.

Känner igen känslan.
Drar mig till minnes.
En helg i maj för fyra år sedan.

-Behandlingen har inte haft önskad effekt så vi provar en ny behandling men hon kommer nog inte klara det här över tid, säger fina läkaren.


Jag minns hur vi gick därifrån.
Med nya besked.
Det första uttalade om vad som komma skulle.

Jag minns hur jag låg som levande död den där helgen.
Att jag steg upp från de döda på måndag morgon och åkte till sjukhuset för ny behandling. 
Med nytt hopp, ett svagt.

Jag minns att det var sol den där måndagen. 
Att hon gungade på gården i väntan på sjuktransporten. 
Och tejpade fast clownen Mattis i sjukhuskorridoren. 

Jag minns att jag skrattade. 
Fixade till mammaansiktet. 
Och tog nya tag. 

Är det minnen som gör sig påminda. 

Om helgen för fyra år sedan. 
Kanske, jag orkar inte kolla upp det. 

Fuck cancer!




söndag 10 maj 2015

Bitterljuvt

Jag är på väg till graven.
För att titta till. 
Och tända ljus. 

-Hälsa Nora! säger Marcus.

Som om hon var där.
För mig är hon inte det. 
Inte mer där än någon annanstans.

Men det är där jag kan vara mamma.
Med händerna.
Vårda, pyssla om och göra fint.

Nu blommar kungsängsliljorna.
De är så vackra.
Det gör mig glad.

Glad?
Över blommande kungsängsliljor på min dotters grav.
Hur är det möjligt? 

Fuck cancer!

 







tisdag 5 maj 2015

Ett hål

-För mig känns det som om något ryckts ut ur min kropp och det hålet läker nog aldrig ihop igen, säger en pappa vars dotter mördades för många år sedan. 

Ja, det är nog så det är och så det blir. 
Ett hål som aldrig läks. 
Ett hål jag får lära mig leva med.

Fuck cancer! 

söndag 3 maj 2015

Julprat

Vi äter frukost. 
En liten fin vän är med. 
Vi pratar om julen. 
Om julklapppar och tomtar. 
Och om vilka vi firar med. 

-Vi brukar fira bara med familjen, säger den lilla vännen. 
-Vi brukar fira med mormor och farmor och mormors syster och mamma och pappa och Harry och hon, säger Ivar. 
-Hon? frågar jag. 
-Nora, säger Ivar. 
-Ja, Nora, svarar jag.
-Fast hon är död nu, säger Ivar och gör en ledsen min. 

Hon finns med. 
Inte bara i mig. 
Hos Ivar med. 
Det känns fint. 
Så väldigt fint. 

Fuck cancer! 

tisdag 28 april 2015

Att träffas sen

Jag läser för Ivar.
"Hermans sommar" av Stian Hole.
Läs den!
Konst och magi i ett. 

Den berör det där vi vet om livet. 
Att det ska ta slut. 
Liksom allt vi lever.
Som Hermans sommarlov och tanternas liv.
Och oro. 
Det vi gör lite till mans.
Oroar oss.

-Mamma, kommer Nora bli jord? frågar Ivar.
-Nej, Nora är aska nu så hon blir inte jord, svarar jag.
-Jag vill inte att hon ska bli jord för då kan jag ju inte känna igen henne.
-Men om vi träffas när vi dött så är jag säker på att du kommer känna igen henne.
-Hur vet du det?
-Det vet jag inte men jag tror det.
-Men tänk om jag inte träffar dig då.
-Men det tror jag att du gör, om du träffar Nora så träffar du garanterat mig.
-Jag vill träffa dig.
-Och jag vill träffa dig.
-Mamma, tror du att Nora och farbror Nils har träffat varandra nu?
-Jag vet inte, vad tror du?
-Jag vet inte.

Fuck cancer!

måndag 27 april 2015

Spåkula

Vi äter lunch på familjeveckan på Ågrenska. 
Familjevecka för nio familjer som alla förlorat ett barn i cancer. 

-Mamma, jag önskar att jag hade en sådan där spåkula, säger Ivar. 
-Varför då? frågar jag.
-För då skulle jag kunna se hur Nora har det. 
-Ja, tänk om, hur tror du att hon har det då? 
-Vet inte. 

Fuck cancer! 

söndag 22 mars 2015

Sorgen tystar

Vi står i hissen, Ivar och jag. 
Det slår mig att vi inte pratat.

-Ivar, vet du vad det är för dag imorgon? frågar jag. 
-Nej, eller jo det är fredag, svarar Ivar. 
-Nej, det är det inte men det är den 19 mars. 
-Då vet jag, det är exakt tre år sedan Nora dog. 
-Ja, det stämmer och jag borde ha pratat med dig om det för nu är vi mer ledsna än vanligt. 
-Varför då?
-För att minnena sitter i kroppen och gör sig påminda och då blir vi mer ledsna och irriterade och lättare arga än annars och det borde jag ha pratat med dig om så att du vet varför vi är sådana nu. 
-Ja, för det är inte så roligt när ni skäller på mig. 
-Nej, jag vet, förlåt för att vi skäller på dig. 
-Okej, men vet du vad det är på fredag?
-Nej, jag vet inte.
-Då är det rocka sockorna. 

Ännu en gång har det hänt. 
Sorgen har tystat och blicken vänts inåt. 
Energin har gått åt till att stå ut. 

Stå ut med att utanför känns påträngande. 
Att allt ljud blir buller. 
Och allt ljus känns bländande. 

Så vi har inte gjort det vi lovat oss att göra. 
Pratat och förklarat. 
För att göra det så bra och begripligt som möjligt för lillebror som lever mitt i.

Fuck cancer! 

torsdag 19 mars 2015

Tre år

Tre år sedan himlen blev rosa.
Tre år sedan det sista andetag.
Tre år sedan livet tog slut.

Tre år sedan livet började. 
På den nya vägen. 
Den krogiga och snåriga. 

Perioder som är lättare. 
Perioder som är tyngre. 
Upp och ner men alltid upp efter ner.

Just nu en tung.
Jag hemsöks av minnen. 
Som spelas upp likt en film. 

Rastlösheten klättrar.
Över bröstet känns ett tryck.
Jag andas till hälften.

Det nya livet fortsätter.
Jag har överlevt och lever. 
Med sorg och saknad. 
Och framtidstro. 

Älskade finaste Nora,
jag älskar dig till månen och tillbaka,
om och om igen,
i all evighet.

I varje andetag finns du med mig.
I varje andetag finns jag med dig.  

Fuck cancer!



söndag 15 mars 2015

En annan värld

Ivar spelar Minecraft.  

-Mamma, tänk om det är så att när man dör så kommer man till en annan värld, säger Ivar. 
-Och när man dör i den världen så kommer man tillbaka till denna, fortsätter han. 
-Ja, tänk om, svarar jag. 

Tänk om. 
Jag hoppas hon dör snart i så fall. 

Fuck cancer!

onsdag 4 mars 2015

Ett sms

Det kom ett sms. 

"Vi sitter o äter och tittar ut på en stark lysande stjärna på himlen. 
Adrian säger 
-Vet du vem det är, en ensam och vacker Nora."

Adrian.
Den fina bästisen. 
En av två. 

Så fint. 
Jag blir varm. 
Och gråtig. 

Fuck cancer! 

torsdag 19 februari 2015

Som en våris

Som en våris som börjar släppa taget.
Det ledsna som börjar bubbla.
Som stiger i ögonen och blir en klump i halsen.

Minnen som sitter i kroppen.
Som gör sig påminda.
Och pockar på uppmärksamhet.

Tre år sedan operationen i huvudet.
Tre år sedan vi pustade ut för att operationen gått bra.
För att tumören var ute och risken för hjärnblödning var över.

Tre år sedan vi blev glada när vi fick åka hem.
Tre år sedan hem var Barncancercentrum avdelning 322.
Där vi kände oss trygga och lugna.

Tre år sedan vi lättade fick trappa ner på kortisonet.
Tre år sedan vi fick en paus.
En kort innan helvetet bröt ut igen.

Tre år sedan det bara var en månad kvar.
Trettio dagar tills livet tog slut.
Och började om med sorgen som en ständig följeslagare. 

Fuck cancer!

torsdag 5 februari 2015

Kan pussar döda

Nyvakna ligger vi i sängen och småpratar. 

-Mamma, om någon kompis till mig eller någon som jag känner pussar mig, är det farligt? frågar Ivar.
-Vad tänker du kan vara farligt? svarar jag. 
-Måste jag säga?
-Ja, det måste du. 
-Jag kanske tänker något med död.
-Hur tänker du då?
-Att kanske den kan smitta mig med något.
-Som gör att du kan dö?
-Ja. 
-Nej, det kan inte hända, ingen kan smitta dig med något som du kan dö av.
-Kan vi gå upp nu.

Fuck cancer!

måndag 2 februari 2015

Glömmer inte

Nej, det går inte över. 
Det läker inte. 
Jag glömmer inte. 
Och jag blir inte påmind om du säger något om Nora eller sorgen. 

Tänk dig att du amputerar ett ben. 
Det växer inte ut igen. 
Du glömmer inte att du saknar ett ben. 
Och du tänker inte "var du tvungen att påminna mig om benet, jag som precis hade glömt att det är borta". 

Sorgen finns där. 
Saknaden finns där. 
Så kommer det vara. 
Det måste jag lära mig leva med. 

Jag lär mig. 
Och jag tror att livet kommer bli bra och meningsfullt. 
Med sorg och saknad. 

Fuck cancer! 

måndag 26 januari 2015

Dagar och minnen

Måndagen efter ännu en Visommist helg.
En helg fylld av umgänge, prat och skratt med andra familjer som mist.
Helger vi längtar efter men som skrapar sönder sårskorpan och gör oss tröttare än tröttast.

Och tre år sedan resan tog fart på ett sätt vi inte hade väntat oss.
Dagen som avslutades med vetskapen om att Wilms tumör med metastaser i lungorna kan sprida sig till huvudet.
Följt av en smärtsam tid som ledde fram till slutet. 

Jag känner mig ledsen, låg och energilös.
Min kropp minns.
En tung tid väntar. 

Fuck cancer!

söndag 25 januari 2015

7 år och 139 dagar

Sju år och etthundratrettionio dagar.
Så gammal blev hon, storasyster.  
Idag blir dom lika gamla, storasyster och lillebror.
Och imorgon har jag ett barn som är sju år och och etthundrafyrtio dagar.

Lillebror blir äldre än storasyster.
Men är ändå alltid lillebror.
Jag undrar om det alltid kommer kännas så.

Fuck cancer!

Skriv ut