lördag 28 september 2013

Livet i väntan

Under våren läste jag en kurs "Journalistiskt skrivande". Till uppgiften reportage fick jag äran att intervjua mamma Katarina som lever livet i väntan. På frågan om hon tyckte det var ok att lägga ut reportaget här på bloggen svarade hon så här: "kan en enda i samma väntrum få läsa om en annan och kanske för en kort stund känna tillhörighet så är det värt mycket". 

När jag själv levde det där livet i väntan behövde jag andras berättelser för att förstå att det skulle gå. Att man kan klara det som tedde sig helt omöjligt. Därför kom detta reportage till. Och jag tänker att genom att dela det svåra i livet ökar vi förståelsen för varandra. 

Tack Katarina, för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig! 






Fuck cancer!

tisdag 24 september 2013

Bacillskräck

-Mamma, är det min juice? frågar Ivar och pekar på glaset framför honom.
-Ja, älskling det är det, svarar jag. 
-Är det säkert?
-Ja, det är säkert.

Frågorna kommer ofta. Om mat och dryck som står framför honom på hans plats. Som omöjligt skulle kunna vara någon annans. Jag frågar honom om varför han frågar så mycket om maten. Han vill inte svara. Bara att han är rädd för att den inte är hans. 


Till slut kryper det fram. I samband med pappanattning och prat i sängen. 


-Jag är rädd för baciller, viskar han. 


Så klart han är. Det är helt logiskt efter att ha levt i en familj där hotet från baciller tett sig lika farligt som krig. Där man tvättat händerna, ofta. Där man inte fick köpa lördagsgodis i stora godisaffären. Inte gå på bio eller leka i sjukhusentreen. I alla fall inte när immunförsvaret var noll och vi gjorde allt för att inte storasyster skulle behöva ligga på sjukhus mer än nödvändigt. Eller riskera att smittas av multiresistenta bakterier och virus där ingen medicin fanns att ge. Det som är ett lika realistiskt dödshot som cancer när man inget immunförsvar har. 


Han vet i och för sig inte att hans mamma gråtit av rädsla när sjuksköterskor utan skyddshandskar hanterat hans inneliggande storasyster utan immunförsvar. Eller att hon vaknat varje gång nattsköterskan kommit in och i mörkret lyssnat efter ljudet av trycket på spritpumpen och prasslet av handskar. Men han har hört henne tala om för hemsjukvården att de måste tvätta och sprita händerna. Och sätta på sig skyddsförkläde varje gång de kommer till oss oavsett status på storasysters immunförsvar. 


Jag försöker förklara att han inte behöver vara rädd för baciller. Att man inte kan få cancer eller så farliga sjukdomar av det. Att man kanske kan bli magsjuk eller få ont i halsen med feber men att man blir frisk igen. För att vi alla har vita krigare i blodet som är superduktiga på att skydda oss mot baciller. Men att hans storasyster inte hade det när hon fick så starka mediciner. Och då, men bara då, kan alla baciller vara farliga. För henne men inte för oss. Han ser lite lugnare ut, skrattar åt de vita krigarna i hans blod. Visar hur de krigar och fäktas mot de osynliga bacillerna. 


En stund senare sitter han framför sin frukost. 


-Mamma, är det min juice, frågar han och pekar på glaset. 

-Ja, det är det. 
-Är det säkert?
-Ja. 

Den har flyttat in igen. I vår familj. In i en av de finaste jag vet. Den som bott inom mig, klättrat i ådrorna och ockuperat alla mina sinnen. Som fick flytta ut när hon dog och som jag aldrig, aldrig vill ha där igen. Vi har en ny match att gå. Mot rädslan. 


Fuck cancer!



fredag 20 september 2013

Rustad

En lärare möter mig vid hämtning. 
Hon berättar om morgonens överhörda samtal mellan Ivar och en klasskamrat. 

-Ivar, har du några syskon? frågar klasskamraten. 
-Jag ska få en lillebror till jul, svarar Ivar. 
-Men du har väl inga syskon nu för din storasyster är väl..., kompisen tystnar.
-Vad skulle du fråga?
-Du har väl inga syskon för din storasyster har väl...
-Men vad är det du vill säga? Säg det, du menar att hon är död?
-Ja, din storasyster är väl död?
-Ja, det är hon. 

Bra Ivar!
Han sa det som det självklaraste i världen. 
Och hjälpte den trevande klasskompisen på vägen. 
Jag blir varm och stolt. 

Fuck cancer!



torsdag 19 september 2013

Arton månader

Det är arton månader sedan du dog, 
och förlorade den arton månader hårda kampen. 
Arton månaders saknad som kommer bli arton till. 
Och trettiosex, femtiofem, nittiosju och oändligt många fler.

Finaste Nora,
tack för att du kom till oss,
förgyllde våra liv och gav oss lyckan. 
Vi älskar dig till månen och tillbaka, 
om och om igen,
i all evighet.

Fuck cancer!

onsdag 18 september 2013

Det passar bäst när det regnar

Datumet är här igen.
Den 18 september.
Dagen då livet förändrades helt.
Det liv som pågått i tre år nu.  

Då lyste solen från en klarblå himmel. 
Jag minns hur jag stod i sjukhusrummet och blickade ut.
Hur jag inte fick ihop bilden med orden som snurrade i mitt huvud. 
"Det passar bäst när det regnar".

Det regnar idag.  
Det känns bra. 
Och passande. 

Fuck cancer!


tisdag 17 september 2013

Allergisk

-Mamma, jag tål ju allting. 
-Ja, du är inte allergisk mot något vad vi vet. 
-Men då måste jag ju tåla alla sjukdomar också?
-Nej, tyvärr. Med allergisk menar man sådant man äter eller sådant man är i närheten av som päls och damm och sådant. 
-Men jag tål ju vissa sjukdomar. 
-Ja, vissa sjukdomar klarar kroppen själv av att läka och vissa måste man få medicin mot för att bli frisk. 
-Om man har cancer måste man ha medicin men det fanns ingen medicin mot Noras cancer. 
-Nej, det fanns ingen som klarade att ta bort Noras jätteelaka cancer. 
-Men dom provade flera mediciner men ingen var bra. 
-Nej, ingen var bra. 
-Och nu är hon död. 
-Ja, det är hon.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!


tisdag 3 september 2013

Livet som fortsätter

Jag har lämnat Ivar på skolan, svänger ut på trottoaren och hamnar mitt i en skock av barn. En av dom, den finaste. Noras bästis och blivande fästman. 

-Hej, säger han och springer vidare ner för backen.  


De två som följts åt från tiden i magen till babyrytmik. Till förskola och skola. Har lekt och lekt. Bråkat någon enstaka gång men alltid pratat ut. Funnits för varandra tills det tog slut. 


-Mamma, vi kommer bo hos Adrian och inte här. 

-Va, varför då? 
-För att Adrian vill det men vi kan komma hit ofta och äta middag och så. 
-Ja, det får ni lova att göra. 

Snart är hela skocken framför mig. Tjejer och killar. Hår i tofs och utsläppt. Ryggsäckar och kepsar. Spring i benen och fniss. 


Klumpen i halsen växer. Hon skulle sprungit där i skocken. Med matsäck, nya höstskor och fladdrande hår. På väg mot ett av livets alla äventyr. 


Jag sväljer och trycker undan klumpen. Orkar inte nu. 

Är på väg till ett möte i livet som fortsätter. 
För att det måste. 

Fuck cancer! 






Skriv ut