onsdag 31 juli 2013

Vi som mist

Vi är hundra nu.
Hundra medlemmar i gruppen på Facebook som heter "Vi som mist - en mötesplats för föräldrar som mist ett barn i cancer". 
Hundra mammor och pappor som delar det värsta. 
Vi utbyter erfarenheter.  
Visar bilder på våra barn och deras gravplatser. 
Delar tankar om saknad, längtan och sorg. 

Delandet kan ses som en slags livlina. 

Något att hålla sig i när det blåser som värst. 
Om man liknar sorgen vid en färd på ett nyckfullt hav.  
Mörka höststormar bryts av mot stilla sommardagar. 
Vädrets makter är oövervinneliga och det enda man kan göra är att följa med. 
Hämta kraft när det är stilla tills nästa storm tar i.  
Med tiden går det lite lättare att parera, för att man känner igen. 
Inte för att de avtar. 

Vissa har kommit långt på sin färd, andra precis påbörjat sin. 

Mycket visar sig vara skrämmande lika, annat diametralt olika. 
Inget är rätt och inget är fel. 
Det verkar gå att överleva det värsta. 
Med vetskapen om att det går upp och ner och upp. 
Men aldrig över. 

PS. Tack till er som startat upp "Vi som mist" verksamheten i Barncancerföreningarnas regi och till er som genom åren orkat leda och leder dessa grupper! 






lördag 27 juli 2013

Cirkus utan

Vi har tre platser på rad två. Den fjärde platsen bredvid min är tom. 
Föreställningen är fängslande.
Ett nummer med prickiga små hästar. 
Ett annat med massor av hundar, stora och små. 
En galen clown som sprutar vatten så vi blir blöta och skrattar högt. 
I pausen går vi ut i djurstallarna och tittar på elefanter, zebror och kameler. 

-Mamma, mamma ser du de små prickiga hästarna? Åh, vad gulliga. Ser du?

Jag hör och ser henne framför mig. 
I sommarklänning, sandaler och håret i tofs.
Hon skyndar framför oss, pekar och vänder sig om i farten. 

Hon hade älskat det. Alla djuren. Den tokiga clownen.
Jag spjärnar emot. Orkar inte gråta. Inte nu. 
Sväljer klumpen. 
Tomrummet är så tydligt. 
Saknaden så tung. 

Fuck cancer! 



fredag 26 juli 2013

Lika gammal

Idag är han lika gammal, lillebror. 
Lika gammal som storasyster när hon blev sjuk den soliga lördagen i september för tre år sedan.   
Det slår mig hur liten hon var och hur stor hon blev. 
Hur arton månader av kämpande mognar på ett sätt som inget barn ska behöva. 

Han börjar förskoleklass snart, lillebror. 
Precis som hon gjorde och hann gå i tre veckor innan allt förändrades. Allt. 
Fredagen före lördagen då allt blev svart stressade jag hem från jobbet.  
Hämtade lillebror med andan i halsen. 
Storasyster var hemma med farmor. 
Tredje dagen feber och lite ont på ena sidan magen.     

Jag kom inte tillbaka till jobbet förrän det var över och hon inte fanns mer.
Under den långa kampen längtade jag efter det som kallas vardag.  
Stressa hem från jobbet. 
Hämta trötta barn på förskola och skola.
Skynda på de morgontrötta barnen. 
Tjata om läxor och hänga upp jackor. 
Lämna och hämta på gympa och simskola. 
Fredagsmys och somna i soffan. 

Under arton månader blev det en annan vardag. 
Behandlingsprotokoll och illamående. 
Feber och åka till sjukhuset. 
Blodvärden och infektionsvärden. Lpk. Tpk. Hb. Crp. 
Sjuktransport. Rond. Clownbesök. Lekterapi. 
Varannan natt hemma. Varannan på sjukhuset. 
Packa om väskan. Den som alltid stod redo för avfärd. 
Hemsjukvård. Tpn. Morfinpump.
Ångest. Skräck. Dåliga besked. 

Jag längtar tillbaka till vardag. 
Den före eller den under. 
Jag kan finna mig i allt om hon finns. 
Allt. 

Fuck cancer!



tisdag 23 juli 2013

Djurdoktor

-Jaha, och vad är det med henne då?
-Hon har tappat hår och så är hon väldigt hängig och har dålig aptit.
-Jaha, då ska jag titta på henne.
-Vad tror du att det är?
-Jag måste undersöka först.
-Ok.
-Nu vet jag. Hon har fått cancer. 
-Åh, nej. Var har hon cancer?
-I magen och i huvudet. 
-Har du någon bra medicin?
-Ja, här får du som du ska ge henne en gång om dagen. 
-Blir hon frisk då?
-Ja. Kanske. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!



söndag 21 juli 2013

Distans

Det är lite lättare igen. Lite. 
Ingen stor förändring men märkbar. 
Stunder som frukost i det fria, 
kaffe och det godaste brödet från ön känns bra.  

Jag håller henne på avstånd.
För att stå ut.  
En distans som gör det möjligt att ta in den där stunden. 

På natten minskar det, avståndet. 
Jag vaknar av trög gråt. 
En gråt som tar tid på sig att förlösas.
Somnar om. 

På morgonen är det där igen. 
Avståndet. 

Fuck cancer!    





lördag 20 juli 2013

Sexton månader +1

Finaste Nora, 
sexton månader och en dag utan.
Älskar dig. 
Saknar dig. 

Fuck cancer!

onsdag 10 juli 2013

Fotografier och minnen

Det är Ivars sista dag på förskolan. Efter sommaren blir han skolpojke. Jag packar ihop hans saker och en av de fina förskollärarna kommer med hans pärm. Den som börjar med hans första tid på den här förskolan. Hösten 2010. Den där hösten då allt började. När vårt liv förändrades för alltid. Då den oinbjudna gästen cancer flyttade in i vårt liv.

Han är så liten på bilderna. En liten pojke precis fyllda tre år med lockigt hår och runda kinder. Vi bläddrar framåt i pärmen. Lek på gården. Framför målarstafflit. Pyssel med bästa kompisen. Pang! En bild från tiden som jag knappt orkar tänka på. För att den gör för ont.

November 2010

Bilder jag inte kan titta på. Bilder som får mig att vilja gråta.
Hon fyller sex år. Hon är smal. Mager. Genomskinlig. Tappat 25 procent av sin vikt på lite mer än en månad. Väger mindre än lillebror. Tappat nästan allt hår. Lite är kvar. Långa, ljusa testar hänger ner i ansiktet. Jag tänker på Emil och fattighjonen.

Vi firar på morgonen som vi brukar. Med tårta och presenter. Hon sitter upp i rosa nattlinne med spöken på. Öppnar paket snabbt. River upp. Hon kämpar på som att det är ett jobb som ska göras.

På eftermiddagen åker vi till sjukhuset och tar bort stygn.

-Mamma, det här är min sämsta födelsedag. Jag fick ta bort stygnen på min födelsedag.

Det kommer bli värre och bättre. Men bara en födelsedag till. Tur att det blir den bästa av födelsedagar.

På bilden i pärmen sitter de i mitt knä. Mina båda fina barn. Ivar i pepparkaksdräkt och Nora i lager på lager med varma tröjor. För att man fryser när man är så mager så revbenen syns. På den bleka kinden sitter ett stort sondplåster och sonden ringlar ner bakom ryggen. Jag minns att vi direkt efter luciafirandet åker till sjukhuset för ännu en behandling. Det är en tid då vi lever men inget vet. Ingen vet om det finns någon behandling som biter på tumörerna och vi är rädda. Skräckslagna.

Jag kan inte värja mig. Tårarna kommer. Jag sväljer och försöker fortsätta lyssna och titta på bilderna. Ivar står bredvid och sneglar upp på mig. Han har sett och förstått.

Jag längtar hem. För att lätta på trycket i fred. Fördämningarna bryts redan i hissen upp.

Fuck cancer! 

Skriv ut