Utväg

Om jag inte orkar.
Om jag inte vill leva utan.

Om allt känns meningslöst.

Det finns en bro. 
Den kan jag hoppa från. 
Om jag vill. 

Ibland vill jag.
Ibland känns det lätt. Som en utväg.  
Ibland känns det svårt. Skräckfyllt. 
Omöjligt.  

Jag har ansvar. 
För ett liv jag älskar mer än livet. 
Som ger glädje. 
Som avleder. 
Som är finare än finast.  

En dag i taget. 
En fot framför den andra. 
Ett andetag åt gången. 

Fuck cancer!

Finbesök

Älskade Snuffisen!

Idag har vi haft fint besök. 
Av kusinerna.
Stor. Mellan. Liten.

Stor är lik dig. 
Något i blicken och leendet påminner. 
Det är fint. Och smärtsamt. 
Stor är eftertänksam och ömsint.
Och fnissig.
Hade velat vara med dig idag. 
Som förra året. 
Ni hade haft det mysigt. 
Kanske klättrat upp i loftsängen. 
Stängt dörren och fnissat. 
Velat vara ifred. 
Som stora behöver. 

Mellan och lillebror har lekt och busat. 
Stojat och röjt. 
Och bråkat lite. 
Mellan är ett charmtroll. 
Och bestämd.
Vet precis hur hon vill ha det. 
Har mycket att berätta. 
Då blir man hes. 
Inte mycket att göra något åt.  
Så det så.

Liten är söt som socker. 
Med hårlockar som guld.
Är lite här och lite där. 
Nöjd och glad.  

Älskade Snuffisen. 
Jag älskar dig. 
Och saknar dig.  
Obeskrivligt mycket. 
Så det gör ont. 

Fuck cancer!

Ombytta roller

Gummihandskar på. 
Operationsduk läggs ut.  
Operationen startar. 
Cvk opereras in.  
Trevägskranar öppnas. Och stängs. 
Mediciner ges. 
Sovmedicin långsamt. Natriumklorid snabbt. 

-Mamma, jag måste ha tre muggar. En med hallonsaft. En med vatten. Och en tom.  

Det är bråttom. 
Blodtransfusion ska ges. 
Knölar tas bort. 
Ur magen. Och huvudet. 
Stick måste göras. 
Emla behövs inte. 
Inte när man är sövd. 

Operationen går bra.
Allt går bra.  
Så klart! 
Med en så rutinerad kirurg, sjuksköterska, onkolog, asih sköterska, veterinär.  
Skolad i verkligheten. 

Fuck cancer!

Ledsen

-Mamma när jag tittar på den där farbrorn blir jag ledsen.
-Varför då?
-För han ligger ju på sjukhus.
-Varför blir du ledsen för det?
-För att jag tänker på Storasyster.
-Jaha. Blir du alltid ledsen när du tänker på henne?
-Ja.
-Saknar du henne?
-Ja.
-Det gör jag med. Du vet väl att hon tyckte väldigt mycket om dig?
-Ja. Men varför stängde hon in mig på toaletten då?
-Jag vet inte. Det var väldigt dumt gjort av henne. Ibland gör man dumma saker. Även mot dom man tycker om.

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Lördagar

"Jag saknar Storasyster alla dagar. 
Jag kommer sakna henne alla, alla dagar i hela mitt liv. 
Till och med på lördagar."

(Sagt av lillebror)

Fuck cancer!

Sex blir åtta

Respekt. 

Så heter vår fina föräldragrupp.
Den som blev till när hon låg i magen. 
En grupp med så många fina. 
Fina mammor. Fina pappor. Finfina barn. 
Fina stunder. Fina minnen. 

På åtta veckor kom det sju barn.
Under åren ett litet gäng till.   
Tillsammans har vi firat sju födelsedagar. 
För sju av de finfina barnen. 
Snart är det dags för den åttonde. 
För sex barn. 

Fuck cancer!

Trött

20120317

"Jag älskar dig mamma".

Skrivit med blyerts av dig. På två små lappar. Det är det sista meddelandet jag får. 

Jag sitter i soffan med datorn i knät. Du ger mig lapparna utan ett ord. Med allvarlig blick. Medicinpumparna hänger i kors över kroppen. En med morfin och en med lugnande. Vi är hemma och du mår bättre. Det är skönt. 

Gårdagens ord från fina läkaren. 

-Det ser inte bra ut. Bilderna visar fler än sju nya metastaser i huvudet varav en är större än tre centimeter. Vi vet inte vad vi ska göra. Nu handlar det om vad som kan tänkas bli bäst för henne. Lättast. Det kan gå mycket fort.
-Vi vill det som blir lättast för henne.
-Jag vet. Och det gör jag med. Men jag vet inte vad det är.
-Vad tror du?
-Jag vet inte. Jag ska prata med stråldoktorn.

Jag är trött och avtrubbad. Vi har kämpat länge nu. Fått de sämsta beskeden. Gång på gång på gång. Jag vet att mitt barn ska dö snart. Antingen genom hjärnblödning eller genom att inte få luft.

Vad ska jag känna? Vad ska jag göra? Jag vet inte. 

Jag vet att jag är mamma till de två finaste. Jag fortsätter att vara mamma. Har på mig mammaansiktet. Fast helst av allt skulle jag vilja fly. Eller vakna. 
Bli bryskt väckt ur den här mardrömmen. 

Ikväll är det melodifestival. Den ska vi titta på tillsammans i soffan. Hemma.

Imorgon tar det slut men det vet jag inte ännu. Nu är nu. 

Fuck cancer!

Hålla koll

20120301

Frågor till dagvården:

1. När ska hon sluta med Bactrim (antibiotika) mot urinvägsinfektionen. Startade torsdag kväll förra veckan.
2. Kan morfinpumpen kopplas bort på fredag? Planen var att ha den kvar med noll i flöde men möjlighet till bolus dos till lördag. Det är ok med hemsjukvården att vi ringer om det skulle uppstå morfinbehov. Hon längtar efter att bli av med pumpen. Ok?
3. Fina läkaren tyckte att vi ska ta med Oxynorm, Betapred och antibiotika på resan att ha ifall. Kan undersökande läkare skriva ut en antibiotika. Något annat de tycker är bra att vi tar med?
4. Önskar en ordentlig "kläm och lyssna" undersökning. Fråga också hur ömtåligt såret är mot eventuellt slag mot huvudet. Tex ramla i backen.

(Sms till M)

Fuck cancer!

Rum för avsked

Minnen.

Vi åker in till sjukhuset med väskan som alltid är packad. Med myskläder, tofflor och necessär.

Vi blir inlagda. Får ett rum. Bäddar extrasängen. Med ljusblå filt och vita lakan med blå text. Som hämtas i skåpen i korridoren. Extrasängen får stå tätt intill din sjuksäng. 

Dagar som går som blir veckor och månader. Som fylls av ronder, Bolibompa och provsvar. Crp. Lpk. Tpk. Neutrofila. Hb.  

Sköljrummet med pottor, urinstickemaskiner och smutsiga kläder. Där jag hämtar ren potta. Helst två. För när dygnsmängden vätska är 1,5 liter behöver man kissa på natten. Åtminstone ett par gånger.   

Fina sjuksköterskor. En del favoriter, andra inte. Pip från droppmaskinen. Vid programmering och för luft i slangen. Röda larmknappen. Lukten av handsprit.  

Lunchbrickor och middagsbrickor. Pizza på fredagar. Tjock och oätbar. Spagetti och köttfärssås som går an. Om det finns ketchup. Clowner på tisdagar. Och på fredagar. Lekterapi med husbyggen, klister, sömnad, pyssel, pärlor, målarfärg och ritpapper. 

Fika i köket. Föräldrar, syskon och sjuka barn. Nya mammor och pappor. Med ångest som nästan går att ta på.   

Promenader runt sjukhuset. Till kiosken via helikopterplattan. Mitt emot ingången till Rum för avsked.  

Första gången jag såg den, ingången och skylten. Då tittade jag bort. Och tittade inte dit mer. 

Nu har jag varit där. I rummen för avsked. Där är det fint och värdigt. Ljust, lugnt och avskalat. Med inredning i trä och sten.  

I eget rum får man möta den döde. Sitta ner i lugn och ro. Tända ljus. Säga hej. Och hejdå.  

Hopp. Förtvivlan.

Jag minns. Och längtar tillbaka.  

Fuck cancer!

Varför

Det ovanligaste. 
Det värsta. 
Det som knappt händer. 
Det som inte ska hända. 
Det som aldrig någonsin borde få hända. 

Förstår inte. 
Känner mig sänkt.
Besegrad. 
Ensam. 

Ledsen. Saknar.

Fuck cancer!

Leken och livet

De sitter i kroppen, minnena och gör sig påminda innan jag förstår. I huvudet är de suddiga och behöver stöd av almanackan för att klarna. 

Så får vi beskedet, det som vi fruktat mest av allt. Det är ett år sedan.

Oktober 2011

-Hon kommer inte bli frisk, vi kan inte göra mer nu. Vi slutar inte behandla men medicinerna kommer inte göra henne frisk men vi hoppas att de kommer bromsa förloppet, säger fina läkaren. 

Beskedet om det som tryckts undan oräkneligt antal gånger. Grunden till rädslan, baksidan av hoppet och det som livnärt skräcken. Alla livlinor är förbrukade och allt hopp är ute. Nu vet vi.  

Hon befrias från de tunga gifterna. De som utplånat immunförsvaret och orsakat infektioner. Gett metallisk smak i munnen, gjort att håret trillat av likt vissna löv och slitit så hårt på den lilla kroppen. Gång på gång på gång.  

Gifterna som kallas guldmedicin för att den ska göra nytta. Som ser så dåligt att den dödar alla snabbväxande celler, alla utom cancercellerna. För att de är för starka och elaka. 

Nu handlar det om tid, en utmätt tid. Inte år. Dagar och veckor, kanske månader men mer än så vet ingen. Inget märks utåt, tvärtom. Hon blir piggare, starkare, gladare och ett år äldre. 

Jag känner lättnad. Det är förvirrat. Jag förstår inte hur det är möjligt. Det tar ett tag att förstå att det är verklighet nu. Skräcken är borta och det är lättare. För nu. 
  
Lyckan finns hos mig, jag får hämta henne i skolan, ta med en kompis hem och höra fniss bakom stängd dörr. Se hemsjukvården klättra upp i våningssängen och ta prover för något annat hinns inte med när leken pågår. Leken och livet.   

Nu är nu. 

Fuck cancer! 

Dödcancer

-Mamma. Nu leker vi att du är sjuk och jag är sjuksköterska.
-Okej.
-Nå, var är du sjuk?
-Jag har lite ont foten.
-Nej, du har en sjukdom som heter cancer.
-Jaha. Ojdå. Det låter allvarligt?
-Ja, du har fått dödcancer.
-Oj. Kommer jag att dö då?
-Ja, tyvärr.

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer! 

Sju månader

20120319

Kampen är över. 

Klockan 03.49 imorse tog hon sitt sista andetag. 

Allt gick lugnt till. 
Hon hade inte ont. 

Nu börjar vår kamp. 

Sorgen och smärtan går inte att beskriva. 

Fuck cancer! 

Ballonger mot himlen

20120420

Längst fram står den, kistan. I den ligger hon stilla i tröja och tights med kattungar på, rosa kofta och tofflor i ull på blommig kudde omringad av gosedjur. Omstoppad av rosa prinsessfilten med brev och fotografier från de käraste.

Kistan är vit och näst störst av barnmodellen. Det finns kistor i barnmodell i flera storlekar. Den står på små ben av plexiglas och ser lite ut som att den svävar. Vid sidan står ett stort fotografi.

-Mamma, hon ser ut som en popstjärna på bilden, säger en fin liten vän.

Det hade hon blivit glad av att höra. Bilden som togs några veckor före mardrömmen fortsatte. På popstjärnebilden är hon pigg, glad och stolt. Ler och tittar på oss med de vackraste ögonen med sjal på huvudet och en stor rosa blomma vid tinningen. 

Dekorationen runt kistan är vacker och vild. Tuvor av gräs och blommor som från vindpinade bergsskrevor. Smultron på strån, rufsigt och barnsligt. Och massor av små djur, precis som vi ville ha det. 

Gästerna är många. Kanske är det fullt i bänkraderna. Jag vet inte och vågar inte titta bakåt. Det börjar med kyrkklockor och musik. Prästen som talar så man förstår. Talar så fint om Storasyster. Om att hon nog är den finaste stjärnan nu, kanske en av dom i Lilla hund.

Den vackraste solosången. Stjärna som är din* och Vem tänder stjärnorna**.
Stilla avskedsmusik om en liten katt, om manpojken, om att vara populär, om att springa för livet och om barnen som bullrar i byn. Pianotoner som så fint speglar hennes platå i livet. Vi går fram för att ta farväl, lämnar våra buketter och ceremonin avslutas med visan av tröst. 

Alla samlas på kyrkbacken, äter frukt och dricker saft. Barnen släpper färgade ballonger mot en grå himmel. De flyger snabbt upp och iväg.

Vi bär ut kistan till bilen, den som kör oss till kremeringen där vi ska ta vårt sista farväl. Det känns omöjligt. Vi lägger händerna mot kistan som känns varm och mjuk. 

Så tar vi bort våra händer och släpper taget. Åker därifrån till picknicken och nära och kära.  

Så är dagen över. Den omöjliga dagen som planerats så många gånger i mitt huvud samtidigt som skräcken byggt bo i min mage. Dagen då vi gjort det ingen någonsing borde behöva göra.  

Suddiga minnesbilder som av ett töcken. Jag tänker tillbaka på dagen som spelar roll, en viktig roll för att förstå det som inte går att förstå. 

Fuck cancer!

*Text & musik Joakim Thåström**Text & musik Eva Dahlgren

Jag vet

-Jag älskar dig.
-Jag vet.
-Och vem älskar jag mest av allt i hela världen då?
-Mig.
-Bra.

(Dialog mellan mig och storasyster)

Fuck cancer!

Kläderna

Kläderna. 
På galgar. Och vikta. 
En sjal. Rosa med svarta hästar. 
Knuten som när du sist hade den på dig. 
Kan inte känna din doft. 
Men nästan skönja formen av ditt huvud. 

Jag kan inte värja mig. 
Gråten kommer. 
Intensiv och hulkande. 

Fuck cancer!

Pang pang

20120826 

-Pappa, vet du vad jag skjuter på med mitt gevär?
-Nej, det vet jag inte.
-Jag skjuter upp på Storasyster.
-Jaha. Hur tänker du då?
-Att jag skjuter upp ett hjärta till hon. Och det hjärtat är så hårt så det blir till en fallskärm.


(Överhört samtal mellan lillebror och M)

Fuck cancer! 

Skräck

Rädsla*

En känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer. Hos människor aktiveras rädslan av det sympatiska nervsystemet (flykt eller kamp) då hon möter en överlägsen fiende.

Skräck*

Kan beskrivas som en känsla då man känner rädsla för något livsfarligt. 

I arton månader kände jag mig hotad. 

I arton månader levde jag nära en överlägsen fiende. 
I arton månader kämpade jag mot den överlägsne fienden. 
I arton månader var jag ofta rädd för något livsfarligt. 
I arton månader har jag vetat vad skräck är. 

Fuck cancer!

*Källa Wikipedia

Smultron

20120824

Smultronplantorna lyser röda. 

-Storasyster, kom och titta! 

Spontant. Kommer av mig och ropar på lillebror. 

Så välbekant. 
Så varmt och mjukt. 
Undrar hur många gånger jag har ropat det? 
Hundratals? Tusentals? Hundratusentals? 

Sorgen och saknaden blir påtaglig och intensiv. 
Jag blir påmind om hur skört det är. 
Skalet. Skyddet. 
Som tunt, tunt papper. 


Fuck cancer!

Kärleksbrev

Finaste!

I ett kärleksbrev till dig skulle jag skriva.

Att du är stark. Att du är rolig. Att du är klok. Att du är snäll. Att du är envis. Att du är smart. Att du är modig. Att du är vacker. Att du är lite snål. Att du är det finaste jag vet. Att du är mitt allt. Att du är helt underbar. Att du är jag. Att jag är du. Att du är en kämpe stark som få. 
Att jag älskar dig till månen och tillbaka. 
Om och om igen i all evighet.

Men det känns så futtigt. 
Som baksidan på en bok.
Jag vill berätta hela historien. 
Alla detaljer.
För dig.
IRL.

Fuck cancer!

Faktiskt

-Mamma. Vet du?
-Nej, vad då?
-Cancer är farligt. För får man cancer så kan man höra ett högt ljud. Hela, hela tiden.
-Jaså. Kan man det?
-Ja, det kan man. Faktiskt.
-Älskling, du tänker nog på tinnitus. Då kan man höra ett högt ljud hela tiden.
-Ja, det var det jag menade. 

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Tussen

Det finns en sak jag inte nämner. Som jag utesluter i berättandet. Utesluter för att det gör för ont. För att jag kanske blir så arg så jag inte kan bromsa mig, eller så ledsen så jag inte kan resa mig om jag berättar och får syre till elden. 

Det handlar om tussen. Tussen som de glömde, som de lämnade kvar när de opererat klart. Som blev kvar i magen tillsammans med tumörresten runt kroppspulsådern. Som låg där i magen när de vita krigarna blev noll och inget försvar mot elaka bakterier fanns i kroppen. Som gjorde att febern steg, att en antibiotika fick bli flera antibiotika. Intravenöst på julafton 2010 på avdelning 322. 

20101228

Vi får besked om tussen samtidigt som vi får veta att de nya guldmedicinerna verkar vara starka nog att rå på de elaka i lungorna. Det är svårt att veta hur man ska känna när man får veta flera saker samtidigt. Det ena betyder möjlighet till livet. Det andra att storasyster, som precis börjat återfå krafterna, ska opereras igen. Ska öppnas upp från naveln till midjan ännu en gång. Ska ligga med morfin, ryggmärgsbedövning och rädsla ännu en gång. För att det ligger en kvarglömd tuss i magen som måste bort. 

Det är min natt på avdelning 322. Jag ber att få prata med en av de finaste sjuksköterskorna. Som är så trygg så jag kan luta mig en stund. Hon står länge i slussen och pratar med mig. Jag gråter. Hon tröstar. 

-Vill du ha ett glas vin? Vi har vin, det kan vara bra att ta ett glas vin ibland, säger hon.  
-Tack, men nej tack. Bara om du kan ta ett du med och det blir väl svårt? svarar jag
-Ja, tyvärr. 

Fina läkarens ord klingar. 

-Det här är ett bra besked, det är bra. Metastaserna har svarat på behandlingen, samtliga har minskat och några har försvunnit. Det är det vi ska fokusera på nu, säger hon. 
-Då kanske det kan gå vägen då för det är ju en klassisk Wilms tumör? svarar jag.
-Vi har fått ett nytt utlåtande från patologen, de hittade en del anaplasi i den. 

Jag har läst på. Jag vet vad anaplasi är, i alla fall på ett ungefär och det är inte bra. 

-De har graderat tumören till en högrisk, fortsätter fina läkaren.  

Mer information som jag inte vill ha. Som jag inte vill höra. Tumören är en högrisk grad fyra, på en skala av fem. Vi börjar få svar på varför den betett sig som den gjort. 

Det är förvirrat. M är glad, fina läkaren är glad, i alla fall utåt, jag är ledsen och kirurgerna är ursäktande för att de glömt en tuss i magen på den lilla patienten. Något som de inte gjort på många, många år. 

Senare hjälper fina kuratorn oss att anmäla tussen till patientskadeförsäkringen för att vi ska få ersättning. Jag tänker att inga pengar i världen kan ersätta. Att inte bara berätta, utan också utsätta henne för allt vad det innebär att bli opererad igen, det kan inget ersätta. 

Senare blir vi ersatta för lidandet och jag tänker hellre lite pengar än ingenting. Någon skillnad kanske de kan göra nu eller i framtiden. Kanske till en önskad sak eller till samtalsterapi för utsatthet i barndomen. Om vi har tur.  

På kontot sätts det in 4500 kronor. Jag önskar att det hade varit en nolla till, eller två, eller tre. Det hade känts mer rimligt och i paritet med lidandet. Men det blir bara en fyra, en femma och två nollor. I mitt huvud sitter något annat kvar, frågan hon ställde många gånger. 

-Mamma, hur kunde de glömma en tuss i min mage? Jag som inget ont gjort, de kunde väl ha glömt den i magen på en tjuv eller mördare och inte i mig. 

Fuck cancer!

Fniss

-Mamma. Kommer du ihåg det där jag trodde? Då när jag blev sjuk?
-Ja, det kommer jag ihåg.

Så fnissar vi.
Åt den tokiga tanken. 
Att vi skulle äta ihop med läkarna.
Varje dag. På sjukhuset.

Fuck cancer!

Bubbel

-Mamma!

Glad. 
Det vackraste av leenden. 
Det blir alldeles varmt. 
I min mage. 
Och bubbligt i bröstet. 

Vi ser varandra genom glasrutan. 
Den mellan slussen och rummet.
Hon sitter i vagnen. 
Med sjalen i knät. 
Den tunna gråspräckliga. 
Min.  

-För den luktar mest mamma.

Har längtat. 
Är efterlängtad. 
Det är min natt nu. 

Fuck cancer!

Bänkpapper

20120619

Hämtar sakerna i skolan. 
Böcker. Teckningar. 
Inneskorna. Fruktburken. 
En låda full med fina hälsningar. 
Bänkpappret som vi köpte i bokaffären. 
Det med regnbågens alla färger. 
När hon precis börjat ettan. 

Tre månader. 
En tung dag. 
Ledsen. Saknar. 

Fuck cancer!

Kontakt

Mellan huvudet och bröstkorgen.
Strax ovanför magen.
Däremellan rör det sig. 
Ofta.

När andra tittar på mig.
Som försöker förstå.
Som ger mig sitt deltagande.
Som tittar på mig med tårar i ögonen.
Som frågar hur det är eller hur det går.

Jag tittar tillbaka.
Utan tårar i ögonen.
Utan att känna så mycket.
Nästan ingenting. 

Som att jag för någon annans talan, 
står jag där och säger att det går.
Att livet fortsätter.
Att det är okej.

Det tog ett tag innan jag förstod.
Hur det är möjligt.
Att stå där. Att säga de där orden.

Det handlar om kontakt.
Om en sladd som inte sitter i.
I kontakten. I min mage. 

Ibland sitter de ihop. 
Jag kan inte säga att jag bestämmer när.
Det sker.

Då står jag inte upp.
Då säger jag inte att det är okej. 
Att det går. Eller att livet fortsätter.

Jag tänker att det är tur att sladden dras ur. 
När det blir som värst.
Jag hoppas att det fortsätter så. 
För det verkar som att de söker sig till varandra allt oftare nu. 
Sladden och kontakten.

Fuck cancer!

Sist och bäst

20111101

Dagen är här, sjuårsdagen. Ett år efter den sämsta av födelsedagar för henne. Sju år efter den lyckligaste av dagar för mig.

Den här födelsedagen har hon hull på kroppen men inget hår. Jag tänker inte på Emil och fattighjonen. Jag tänker lite på förra födelsedagen och får en klump i magen. Jag tänker lite på nästa födelsedag, snuddar snabbt vid tanken och tänker att då firar vi nog inte. Inte så här. Trycker bort den, tanken.  Orkar bara tänka den där tanken under korta stunder. Mikrostunder.   

Nu är nu och nu är hon här. Idag firar vi den finaste sjuåringen och gör det till den bästa av födelsedagar. 

I det största paketet ligger en bur. I buren ska ett alldeles eget husdjur bo. Den högsta av önskningar. Vi åker och hämtar hem henne. Hon är vit, pytteliten och bara en månad gammal. Hon får heta Pärlan och storasyster är lyckligare än lyckligast. 

På eftermiddagen badar vi i pool för första gången på över ett år. Vi tejpar, plastar och fixar med slangen. Storasyster badar, hoppar från kanten, simmar och njuter. Lillebror tycker det är läskigt och vill inte bada men busar från kanten. 

Dagen fortsätter med pompa och ståt, paket, tårta och hurra. 

-Mamma. Det här är min bästa födelsedag! utbrister hon.   

Jag kämpar tappert för att trycka bort den där tanken. Tanken på att det nog är den sista. 

Fuck cancer! 

Hur visste du

20121002

-Mamma.
-Ja.
-När du var på sjukhuset med Storasyster innan hon dog. Tänkte du att hon skulle dö då?
-Storasyster var ju på sjukhuset många, många gånger. Menar du den sista dagen innan hon dog?
-Ja, jag menar den sista dagen.
-Ja, det tänkte jag. Då tänkte jag att hon skulle dö. 
-Men hur visste du det?
-Därför att vi hade fått veta att hon hade många nya elakingar i huvudet.
-Du menar i hjärnan. För i huvudet finns hjärnan.
-Ja, jag menar i hjärnan.
-Men hur visste du?
-Därför att hon slutade svara oss i ambulansen. Då förstod jag att hon skulle dö.

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Sista livlinan

20111018

Så får vi beskedet. Det definitiva. 
Det som vi egentligen vetat. Innerst inne. Ganska länge. 
Men definitivt är definitivt. 
Guldmedicinen som specialisterna i Holland rekommenderat har inte rått på metastaserna. 
De har inte minskat. De har ökat. Troligtvis både i storlek och antal. 
Det går inte riktigt att se på slätröntgen. 
Slätröntgen som gjorts för att utesluta att den envisa infektionen beror på lunginflammation. 
Hoppet släcks. Förvisso det mikroskopiskt lilla hoppet. Men ändå. 
Den sista livlinan är förbrukad. 

Beskedet kommer tretton månader efter det första beskedet. 
Och fem månader före det sista beskedet. 
Exakt på dagen.  
Det är inte fina läkaren som berättar. Hon är inte i tjänst. 
Efter helgen är hon tillbaka. Då får vi veta mer. 
Om vad som ska hända nu. 

Snart får vi veta att planen är bromsmedicin. 
Den kallas så för att den bromsar tillväxten av kärl. Förhoppningsvis. 
Blodkärl som är förutsättningen för de elaka cellernas existens.  
Som gör det möjligt för dom att växa. 
Föröka sig. Bli fler. Bli till klumpar.

För storasyster berättar vi som det är. 
Inte mer och inte mindre. 
Vi berättar att bromsmedicinerna tar man själv. 
Varje dag. I munnen. Inte på sjukhuset. 
Precis som förra gången. 
Skönt tycker storasyster. Som har mycket att fundera på. 
Snart fyller hon sju år. Kalas ska planeras. Disco är temat. 
Och hela klassen är bjuden. 

Vi förbereder oss för frågor. 
För att stå stadigt när de kommer. 
Om och när de kommer. 
Jag köper boken som säger hejdå till ett litet marsvin.   
Tänker att frågorna kanske kan komma naturligt då. 
Storasyster läser boken om marsvinet. Själv. 
Tycker den är bra. För hon älskar djur. 
Och lätt att läsa. 
Lätt som en plätt. 

Fuck cancer! 

Dagarna går

Klockan blir nio. 

Okej att gå och lägga sig. 

Läsa några bloggar. Lite facebook. Några sms.

Någon gång ska jag läsa böcker igen. 

Men inte nu. Det finns det inte ro till.  

Släcker lampan. Somnar. 

Vaknar i vargtimmarna. Ligger i dvala. 
Somnar om. Drömmer. Intensivt. Rörigt. Gråter. 

Hon är där. Nära. Men som i dimma. 

Jag försöker nå fram. Men lyckas aldrig. 

Vaknar. Utmattad. Och längtar till kvällen.

Dagarna går. Blir veckor och månader. 

Tänker att tiden ska rädda mig. 
Att det ska bli lättare. 
Men ingenting blir lättare.  

Saknaden ökar. Blir outhärdlig.

Jag vill ha mitt barn. 

Storasyster, Snuffan, Gosfröken, 

Gummilummi, Fia-Lotta, Lilla fröken Gos. 

Jag vill ha henne här. 

Nu.

Förstår inte hur jag ska klara det. 
På riktigt. 

Klara att leva. Inte bara överleva. 

Idag känns det så. 

Imorgon känns det kanske annorlunda.

Ett steg i taget. En fot framför den andra. 

Fuck cancer!