Det är en sådan där jättefin lördag
mitt i september. Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen tycker att vi ska gå
till doktorn och kolla upp det. Nora har feber för fjärde dagen i rad och ont i
ena sidan av magen. Det är lite svullet också, troligtvis inget konstigt alls
men lika bra att kolla upp. Vi äter frukost och tar det lugnt, klär sedan på
oss och promenerar ner till närakuten.
-Vi går nu, ses på kaffestället om en
stund, ropar jag in mot lägenheten till Marcus och Ivar.
Vi promenerar genom folkvimlet i den
gamla stadsdelen. Det är mycket folk som fikar i solskenet. På närakuten är det
kort kö, strax är vi inne hos doktorn. Han är mörk, trevlig och trygg. Nora får lägga sig på britsen och han klämmer henne på magen. Frågar några
frågor och säger att vi behöver göra ett ultraljud.
-Har ni bil? frågar han.
-Ja, men inte med mig, svarar jag.
-Då beställer vi en taxi.
-En taxi, betalar ni den?
-Ja.
Jag tänker att det är generöst. Han
ger mig ett vitt kuvert. I taxin ringer jag till Marcus och berättar,
han låter orolig och rädd. Jag blir irriterad, det finns väl inget att vara
orolig för. Jag tittar ner på det vita kuvertet i mitt knä och ser att det inte är
igenklistrat. För en sekund är jag på väg att öppna det, men hejdar mig, det
är inte till mig.
På barnakuten blir vi snabbt
omhändertagna och kommer in på ett rum. En ljushårig, söt doktor kommer in och
klämmer henne på magen. Liksom den andra doktorn frågar hon några
frågor, säger att hon känner något där i magen. Hon vet inte vad det är så man
måste göra ett ultraljud.
Plötsligt öppnas dörren och Marcus
kommer in. Han tittar på mig med rädda ögon och jag ser att han har gråtit.
-Det kan vara..., mimar han över hennes huvud.
Jag blir arg och rädd, fruktansvärt
rädd men slår bort det.
Vi får komma till ultraljud.
-Då ska vi göra ett ultraljud, det
kan nog vara njurbäckeninflammation det här, säger doktorn och sätter på ultraljudapparaten.
Lättnad, jag känner känslan av lätthet.
Ja, så klart det kan, vi misstänkte ju urinvägsinflammation i början av
sommaren, då var det ju det trots allt. Så klart. Hur kunde jag ens för en
sekund tänka det värsta, det otänkbara. Doktorn lägger gelé på hennes mage och
drar ultraljudsapparaten fram och tillbaka. Han börjar mäta. Det låter blipp.
Blipp. Blipp.
Ett litet svart streck och ett kryss på varje sida.
Blipp. Blipp.
Han är tyst.
Blipp. Blipp.
-Jag undersöker nu och berättar sedan
vad jag ser, säger han.
Blipp. Blipp.
Jag ser siffror och
streck på skärmen och läser in ett allvar men slår bort det. Tyst stänger han
av apparaten, torkar bort gelén och vänder sig mot oss.
-Jag ser en förändring på vänster
njure som är ungefär 10 cm stor, säger han.
Det blir svart, rummet snurrar och
jag måste lägga mig ner. Någon kör fram en bår och strax därefter ligger jag på den.
Vi skrivs in på akutens korttidsavdelning
och får rummet med Nalle Puh. Hon vill hellre ha rummet med Hello Kitty men det
är upptaget.
Jag ringer till en fin vän.
-Nora har en förändring i magen, den
är 10 centimenter stor, säger jag med skakig röst.
Det blir
kväll och två sjuksköterskor, en manlig och en kvinnlig, kommer in i vårt rum.
-Ni ska få följa med oss och få komma
till rätt avdelning, säger den kvinnliga sjuksköterskan.
Rätt avdelning, jag vet inte vart det
är. Mitt barn har en förändring i njuren och jag undrar vilken avdelning man tillhör då. Nora sätter sig i vagnen, vi rullar ut ur rummet och in i hissen. Den ena
sjuksköterskan trycker på knappen för våning 3. Snabbt sneglar jag på kartan i
hissen.
Våning 3 Barncancercentrum.
På våning 3 står det Barncancercentrum. På
de andra våningarna står det vårdavdelning, vårdavdelning 324, vårdavdelning
325, vårdavdelning 323. Vi rullar ur hissen och går runt hörnet till höger. Vi
ska gå in där det står Barncancercentrum, det är dit man hör när man har en förändring i njuren. Vi får ett rum men jag minns
inte vilket.
Den manliga sjuksköterskan böjer sig
ner mot Nora.
-Vill du ha något? frågar han.
-Jag vill ha chips, svarar hon.
-Chips, det ska jag ordna.
Vi sover där den där natten alla tre, Marcus, jag och Nora.
Vi ligger nära, hon ligger mitt emellan oss. Det är tyst och luften är
tung. Vi vet inte att vi exakt arton månader senare kommer ligga i ett
likadant rum, lika nära, lika tätt och lika tyst. För
sista gången.
Fuck cancer!