Ketchupeffekt

Plötsligt har jag fullt upp med boken. Dagen efter illustrationerna blev färdiga så sattes boken ihop. Och nu korrar jag och korrar och korrar. Det är lustigt det där med text hur den i ett nytt sammanhang, ihop med bilder, plötsligt blir annorlunda. Det som har varit en text med flyt här och där inte är det längre. Små ord som "säger, frågar, undrar, svarar" blir viktiga i dialogerna för att det ska kännas skönt och som ett flyt när man läser. Och hur avsaknad av en liten . eller ett extra a kan förstöra hela läsningen, särskilt när man läser högt. 

Det är svårt men mest roligt och spännande. Mitt namn står på ett bokomslag...herregud, jag får nypa mig i armen. 

Tack Mia Nilsson som illustrerat och Idus förlag som tror på boken och ger ut den!

Obs! Omslaget är under arbete, div textkorr och annat kvarstår ännu. 

Insikt

-Men hon finns inte här längre, säger psykologen. 

Det sjunker in. 
Lite.

Fuck cancer! 

På gång

Äntligen är det på gång.  
Som jag längtat. 
Och längtar. 

I veckan fick jag tjugoen helt fantastiska illustrationer på mail. 
Efter genomgång av text och illustrationer blev det några få förändringar. 
En ryggsäck fick läggas till och en ljuslykta ändra färg. 

Nu är det bara framsidan kvar. 
Kanske den allra viktigaste illustrationen. 
Den som ska spegla titeln, bokens innehåll och vara säljande. 

Vi närmar oss en inriktning som jag tror blir perfekt. 
Och snart, väldigt snart börjar boken sättas ihop. 
Det här projektet är bra träning för mig som inte har tålamod som starkaste sida. 

På bilden fikar Nils och hans nyfunna kompis Alvar vid Majkens grav. Nils i rödrandig tröja och Alvar i blårandig.  

Säga hejdå

Jag är hos psykologen.
Och ska prata med Nora.
Jag föreställer mig att vi är i gympasalen på skolan. 

Hon har svarta tights och lila sporttröja.
Jag sitter på trappan vid dörren.
Hon är ute på golvet och springer fram och sätter sig vid mig.

Jag tar henne i min famn. 
Och säger till henne att hon är en kämpe. 
Världens finaste kämpe.

-Jag vill att du föreställer dig att du går därifrån, säger psykologen efter en stund.

Som ett knytnävsslag.
Det är omöjligt, jag kan inte gå.
Det enda jag ser är hennes lilla ryggtavla. 

-Du kan tänka att du bara går för en liten stund och kan komma tillbaka igen, säger psykologen.

Jag bryter ihop. 
Det är omöjligt. 
Jag kan inte lämna henne ensam.

-Tänk dig en situation som du tycker känns lättare, säger psykologen.

Jag tänker att hon leker med sitt lilla gäng. 
De som jag fått lära känna men aldrig träffat. 
Jag ser att de har det fint.

De springer iväg tillsammans mot något. 
Hon vänder sig om och vinkar. 
Jag vinkar tillbaka.

Fuck cancer! 

Fina Ivar

Vi åker skidor i Hemsedal.

Fem vuxna och Ivar. 
Harry är kvar hemma med farmor. 

Magiska skiddagar. 
Sol och blå himmel. 
Fin snö och sköna backar.
Ivar åker obehindrat. 
Jag kasar mig ner. 

-Mamma, jag längtar efter Harry, säger Ivar 
-Ja, jag med, svarar jag. 
-Det är både och liksom för man vill ju inte åka härifrån heller.

Tacksam. 

Att jag vågade. 
Att han kom. 
Att dom är tre. 

Fuck cancer!

Hej Nora

Jag har påbörjat mitt samtal med Nora.,
Jag ska föreställa mig var vi är, hur det känns i luften, om det är varmt eller kallt, 
hur hon mår, om hon är glad eller ledsen. 

Vi sitter på stenkanten på graven bredvid hennes. 
Hon har på sig klänning, blommiga tights, basketkängor och blå sjalett som hänger långt ner på ryggen. 
Hon är glad och lite sprallig. 
Det är sen vår eller tidig sommar.
Träden är gröna, allt blommar och solen lyser.
Jag drar henne intill mig, det känns välbekant, som att återfå en borttappad kroppsdel.  
Det är så fint att vara nära. 

Och fruktansvärt smärtsamt. 

Fuck cancer!