tisdag 29 juli 2014

Jag vet

Jag vill stampa i golvet.
Slänga mig ner på marken och banka med händerna.
Visa fingret och vråla.

Jag vet att jag klarar det.
Jag vet att livet kommer bli okej.
Jag vet att jag kommer kunna blicka framåt igen. 

Men jag vill att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Det enda. 

Fuck cancer! 

söndag 27 juli 2014

Båttur

Vi sitter i vännernas båt.
Jag, Ivar och jämnåriga vännen pratar om att Ivar är både storebror och lillebror nu.

-Ja, för Harry är min lillebror och Nora är min storasyster, säger Ivar.
-Ja, fast Nora är död nu, svarar den jämnåriga vännen. 
-Ja, det är hon. 
-Fast hon är ändå med oss. 
-Ja, för hon finns överallt.
-Ja, överallt och här med oss i båten också.
-Ja.

En stund senare hör jag dom prata om att alla barnen är pojkar. 
Och vilket lag man är med i. 
Att de enda tjejerna i båten är jag och fina vännen. 
Och Nora. 

-Fast jag vill att Nora ska vara med oss ändå, säger Ivar.
-Ja, Nora ska vara med oss ändå fast hon är tjej, svarar jämnåriga vännen. 
-Ja, för hon är ju också ett barn. 

Så fint.
Så väldigt fint. 
Det känns varmt i bröstet. 
Och sorgligt.
Väldigt sorgligt. 

Fuck cancer! 




torsdag 17 juli 2014

Inte fly

Av en fin vän får jag ett utdrag ur en text. 
En text skriven av en pappa som förlorat två av sina tre barn. 

"Jag har upptäckt att jag, efter förlusten av två av våra tonårssöner, omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det ”Det var inte det här vi drömde om”. Blir man kvar där för länge är det fara värt att man blir det som vi kallar för bitter. På den andra linjen står det: ”Men det var så här det blev”, och min erfarenhet är att om man får kraft att inte fly smärtan utan ”ta emot” den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen, och på den står att det kan hända att livet sänder en människa nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med dem man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna." Av Tomas Sjödin

Jag läser texten om och om igen.
Känner att det finns något där. 
Något som känns sant och riktigt. 
Och förväntansfullt. 

"Att inte fly smärtan utan "ta emot" den enda verklighet som finns"

Och svårt. 

Fuck cancer! 


fredag 11 juli 2014

Gråt

Hela vägen hem gråter han, lillebror Ivar. 
Gråter för att kusinerna åkt hem.
För att han haft så kul. 
Badat, hoppat, fiskat krabbor, berättat spökhistorier, spanat in späckhuggare, ätit glass och myst. 
Och för att det dröjer ett helt år tills de kan komma hit igen.

Jag vill också gråta.
Gråta över det som varit, det som blivit och det som inte blir.
Över tomrummet och den smärtsamma saknaden.
Jag tittar bakåt i backspegeln. 
Ser honom, tårarna och den tomma platsen.
Den där storasyster skulle suttit.

Jag sväljer klumpen i halsen och försöker trösta.
Oss båda. 

Fuck cancer! 




måndag 7 juli 2014

Less

"Det första året är värst"
"Det tar sju år att sörja förlusten av ett barn"
"Det tredje året efter man förlorat ett barn brukar vara det tyngsta"
"Du kommer alltid bära med dig sorgen men den blir lättare att leva med"

Den ekar i mitt huvud, faktan. 
Om hur den brukar vara. 
Sorgens normala.

Jag är less på att försöka förstå.
Less på att kämpa.
På ord som "ett steg i taget" och "tiden läker".
Eller "hon finns alltid med dig". 
Och less på att vara hon, hon som förlorat sin dotter.

Jag vill att mitt barn ska vara här.
Att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Åt helvete med allt annat.

Jag är så less på det här. 
Less på att leva med sorg. 
Less, less, less.

Fuck cancer! 



torsdag 3 juli 2014

Tomheten

En ny fas. 
Ett nytt sätt att känna.
Som en strålkastarbelyst scen, synlig vart jag än vänder mig. 
Tomheten.

På resan med de två mistfamiljerna blir den påtaglig.

En lillasyster utan storasyster.
En storasyster utan lillebror. 
Och en lillebror utan storasyster.

Jag ser dom bada, spela fotboll och sitta uppkrupna i soffan.
Hur storasystern och lillasystern, som är i samma ålder som Nora skulle varit nu, styr umgänget. 
Och lillebror som hänger på och accepterar ordingen, en dynamik han känner igen. 

Som en smäll slår den emot mig. 
Bilden av hur det skulle varit nu. 
Mys och umgänge. 
Tjat om glass och Ipadtid. 
Bråk om orättvisor. 
Två syskon och en framtid med gemensamma upplevelser och minnen.

Jag vrider på huvudet och ser verkligheten. 
Livsdrömmen i spillror. 
Tomheten som ett gapande hål.

Fuck cancer!

Skriv ut