Alla ska vi dö

"För vi lever i ett land och en tid som drivit högmodet och egoviljan så långt att vi ifrågasätter livets själva grundpelare, och dit hör döden. Vi har monterat ner och gömt undan döden. Vi kan inte kontrollera den, alltså talar vi inte om den, och så länge vi inte talar, skriver eller läser om döden kanske det kan vara så att den inte finns...

Men dina föräldrar ska dö en dag. Dina barn ska dö. Din hustru ska dö. Och du, min vän, ska dö en dag. Döden och livet. Två syskon. Som kristen tror jag inte att döden är slutgiltig. Det som skrämmer mig med döden är frånvaron, tystnaden och tomheten efter människor som jag vant mig att älska och leva med. Andras död skrämmer mig mer än min egen." Utdrag ur Artikel av Marcus Birro.

Ord som kunde varit skrivna av mig. 

Beskrivning av det som jag tänkt så många gånger. 

Som sammanfattar ensamheten jag så många gånger känt under min sorg. 
För om man inte låtsas om min verklighet så blir det ensamt får en sån som mig.

Livet och döden. 

Kärleken och sorgen.

Som två syskon, ja kanske det. 
Och förutsättningarna för varandras existens. 

Fuck cancer! 

Världens dummaste

-Du är världens dummaste, gråtskriker Ivar. 
-Nej, det är jag inte, svarar jag. 
-Jo, det är du visst för en gång när Nora fanns så hade hon sparat godis som hon fick äta på en vardag. 
-Ja, men då fick väl du också det. 
-Nej, för då hade jag inte sparat något godis. 
-Men det spelar ingen roll för du får inte äta godis idag. 

Det sparade godiset. 
Det som jag fortfarande kan hitta i olika gömmor. 
Godiset som var viktigt men som sällan åts. 
För när man är påverkad av cytostatika är godis inte gott. 
Men ville hon äta så fick hon. 
Vad som helst när som helst. 
Det var då. 
Nu är nu. 

Jag önskar det var då. 

Fuck cancer! 

Bävar

"...fri som en fågel...luffare blå..." trallar Ivar. 

-Sjunger du Luffarvisan? frågar jag. 

-Ja, den ska vi sjunga på avslutningen, svarar Ivar. 

Det knyter sig,

jag dras tillbaka till det gamla livet,

före cancer,

det som jag knappt minns något av. 

-Mamma, minns du den lilla simfröken? hör jag Nora fråga med ett fniss.

Ja, jag minns,

minns den lilla simfröken,

lek och plask, 

groda, glass och pinne, 

och luffarvisan som spelades varje gång. 

...fri som en fågel...fri som en fågel...

Jag känner hur hon hänger på min rygg,

hennes armar runt min hals,

hör plasket och fnisset,

känner skvättet.  

...fri som en fågel...fri som en fågel...

Älskade Ivar, 

idag slutar du förskoleklass,

vår första skolavslutning,
med sång, föräldrar och finklädda barn,

ditt första sommarlov.

Jag bävar,
vill, 
och vill inte.

Fuck cancer!

Neråt

Det har vänt neråt.
Jag spjärnar emot.
Letar efter en förklaring utan att hitta någon. 
Ingen mer än att det kanske är dags.
För att det är längesedan sist.

Vill inte känna håglöshet.
Vill inte känna irritation.
Vill inte vara orkeslös.
Vill inte. 

Vill glädjas. 
Känna tillfredställelse. 
Njuta av sommar och sol. 
Och orka se och ta in de som gör livet värt att leva. 

Jag har vetat att det ska komma.
Men tänkt att jag kanske gjort mitt. 
Tänkt, inte trott, men naivt hoppats. 

Låt denna vändan gå fort. 

Fuck cancer! 

Lika många

-Mamma, när kommer dom? frågar Ivar. 
-Snart och alla tre barnen är med, svarar jag. 
-Dom har lika många barn som vi har. 
-Ja, det har dom. 
-Ja, för dom har tre och vi har tre. 
-Ja. 

Fuck cancer!