söndag 25 maj 2014

Blunda hårt

Hon är borta. 
Mitt livs kärlek finns inte.
Kanske någonstans men inte här hos mig. 

Smärtan och saknaden bor i mig. 
Alltid som ett dovt brummande.
När jag minst anar blir den knivskarp.

Ivar ensam här på landet. 

Påminnelse om drömmen som inte blev. 
Den om bror och syster. 

De som skulle hoppa studsmatta och äta glass. 
Klättra i berg och hoppa från bryggan. 
Och kivas som syskon gör. 

-Han fick mer än mig, säger den ena. 
-Fick jag inte alls det, svarar den andra. 
-Joho, det fick du visst det. 

I mitt huvud hör jag dom tydligt. 
Om jag blundar riktigt hårt kanske jag kan låtsas. 
Som att ingenting har hänt. 

Fuck cancer! 



lördag 24 maj 2014

Det värsta

Jag sitter i soffan på landet och äter frukost. 
Ivar hänger och klänger på mig. 
Han klättrar över min rygg och jag får en fot i ansiktet. 

-Ivar sluta, det är det värsta jag vet när du gör så, säger jag irriterat. 
-Nej, det är det inte, det värsta du vet är att se ditt barn död, svarar Ivar. 

Sant. 

Fuck cancer! 

fredag 23 maj 2014

Overkligt

I ett mail från en vän läser jag en text. 
En text hon ska läsa på en konferens. 
Ett utdrag ur min egen blogg. 

Orden slår emot mig som en käftsmäll. 
Min historia med mina ord.
Vad har jag varit med om? 
Hur kan jag stå upp? 

Overkligt.
Ofattbart. 
Och brutalt verkligt. 

Fuck cancer! 

tisdag 20 maj 2014

Sorg

Vid middagsbordet berättar jag för Ivar att vi träffat fina läkaren idag. 

-Skulle du vilja träffa "fina läkaren" någon gång? frågar jag.
-Varför då? svarar Ivar.
-Jag tänker om du har frågor om Noras sjukdom eller om medicinerna och varför hon dog.
-Nej, det vill jag inte.
-Varför inte.
-För då tänker jag på Nora och att hon är död och då blir jag ledsen.
-Känner du så?
-Ja.

Det gör ont. 
Jag blir påmind om det smärtsamma. 
Det som skyms av livet som rullar på. 
Att min lille sexårige kille bär på sorg. 
Som han hanterar på sitt sätt. 
Genom att inte tänka på det som gör ont.
Sin älskade storasyster. 
Vår fina dotter. 

Fuck cancer! 

måndag 12 maj 2014

Kämparnas kämpe

Ett meddelande i inkorgen. 
Jag klickar upp det. 
Som ett knytnävsslag slår de emot mig. 
Orden om att en liten kämpes kamp är över. 

En kämpe jag följt sedan Nora blev sjuk. 
Som fick sin diagnos ungefär samtidigt som hon. 
Som sedan dess har kämpat den hårdaste av kamper.
Kämparnas kämpe, starkare än starkast. 

Jag blir så berörd.
Tänker på kämpen och hans familj.
Var de befinner sig nu.
Vad de har framför sig. 

Skulle vilja hjälpa, underlätta och lindra.
Göra det som ingen kan.
För ingen kan hjälpa till med smärtan. 
Inget kan ta bort eller lindra.

Efter nästan fyra års stenhårt kämpande har deras nya kamp börjat. 
Kampen för livet. 
Med sorgen. 
Den som de måste lära sig leva med.

Fuck cancer! 



tisdag 6 maj 2014

Likhet

Vi pratar om vem Harry är lik. Jag säger att han är mest lik Nora som bebis men lik Ivar också. 

-Harry kommer aldrig träffa Nora, säger Ivar. 
-Nej, det kommer han inte så du får berätta om henne för honom, svarar jag. 
-Ja, och så får jag berätta för Nora att jag fått en lillebror. 
-Ja, det får du göra om hon inte redan vet det. Tror du att hon vet? 
-Det vet jag inte, kanske. 
-Ja, kanske. 

Fuck cancer! 

fredag 2 maj 2014

Gravkors

Signalerna går fram, någon svarar. 

-Hej, mitt namn är Lena och jag ringer angående min dotters gravkors.

Jag hör mig själv säga det, lika naturligt som om det handlat om en tandläkartid eller ridlektion.  
Hur är det möjligt? 
Att jag lever. 
När allt jag har kvar av min finaste Nora är en grav att sköta om.

Förstår inte.

Fuck cancer! 

Skriv ut